Western en del av livet!
Här följer några bilder från starten till hur det ser ut just nu.
Så här började det.
Det startade med att jag provade Cowboy Action Shooting, även kallat Westernskytte. En rolig skytteform som har det sociala som en lika stor del som själva tävlingsmomentet. När jag sedermera träffade min maka och det visade sig att hon delar mitt intresse för 1800-talets klädsel och livsstil har intresset spridit sig från rena skyttet till bostad och sällskapsdjur.
Om vi börjar med klädseln så har den varierat genom åren.
Min filosofi är att inte köpa en komplett utrustning från någon webshop, nä tjusningen är att stilen får växa fram eftersom fynd och egen tillverkning förändrar den. Precis som det var på den tiden. Det senaste är att jag tillverkat ett par cuffs av en portfölj som någon slängt i soporna. Jag fick liksom patineringen på köpet.
Slitage eller patina som det så fint heter gör att utrustningen får ett helt annat liv och lyster. Det finns många trix att snabba på förloppet men daglig användning ger alltid det bästa resultatet.
1900-talet
Den här klädsel var det jag startade med.
Svarta jeans, en bomullskavaj från myrorna,
skjorta från indiska och en läderhatt som aldrig
ville behålla den form jag ville.
2002
Stilen börjar likna en Cowboy.
2007
Duster eller som det heter oljerock,
är ett plagg som är användbart hela året.
Nicke
Tippy
2001
Min första väst, som synes är den snart urvuxen.
2004
Ny hatt och den röda västen som fått
hänga med några år nu, ett loppisfynd.
Bostaden
Min bostad är ett timmerhus från 1912. Ett ganska normalt bygge från den tiden med två våningar och korsväggar som håller stommen på plats. Invändigt har ett av rummen förvandlats till en saloon från perioden 1860-1890. Fullt moderna med surround anläggning och widescreen TV. Men då vi vill ta tidsmaskinen tillbaka så förvandlas rummet. Moderniteter som elektriskt ljus, TV mm försvinner och fotogenbelysningen fladdrar sitt mysiga sken över folk och fä.
Är man cowboy måste man ha en häst. Jag är uppväxt i jordbrukets maskinella revolution så hästen hade redan lämnat scenen då jag vid 12 års ålder kämpade med höslåttern. Black Lily hade sedan länge en dröm om att få äga en egen häst och då vi hade ett tomt stall stående fanns egentligen inga hinder i vägen.
En nordsvens vallack vid namn Månixen (Nicke) köptes och jag fick flytta ut min snickarbod från spiltan. Rummet gjordes om till hästbox och hö, utrustning mm införskaffades. Mina erfarenheter av hästar var ytterst begränsade till någon åktur på vagn i min ungdom. Black Lily däremot hade skolning och visste hur hur man styr, får sadel, träns mm på plats. Provsitta skulle jag självklart göra och det var med stor spänning jag äntrade stigbygeln. Högt och dåligt med handtag kunde jag konstatera. Frugan fick uppdraget att leda kraken och jag försökte bekanta mig med de för mig nya kontrollerna. Avsaknaden av bromspedal och ratt fick tankarna att snurra, hur gör man?? Men jag ramlade åtminstone inte av efter 100 meters färd och ett visst hopp lyste över tillvaron.
Nästa gång hade jag bestämt mig att ta tjuren vid hornen och på egen hand utforska samspelet mellan häst och människa. Jag drog fast hjälmen och äntrade än en gång denna osäkra sits. Allt eller inget fick gälla och Black Lily kopplade loss djuret från väggkjedjorna. Med ett ryck var jag ute i det fria och nu fanns ingen återvändo, hur gör man ?? Nicke kände förmodligen av vilken hösäck han hade på ryggen och snäll som han är gick han i ganska maklig takt. Jag testade att dra i tyglarna och till min förvåning så gick kraken åt det håll jag ville, YiiHaa det fungerar !!!
Vi lullade på ett bra tag så både jag och Nicke fick bekanta oss med varandra. Ingen hjälp i närheten men det är så det skall vara så man blir tvungen att lösa problemen själv. Vi kom hem helskinnade och jag kände mig för första gången som en riktig Cowboy. Turerna vart längre och längre, tyvärr kunde man konstatera att det vore roligare med sällskap och fram för allt en riktig westernsadel.
Sadel införskaffades och även en till häst flyttade på vårkanten in på ranchen. Nu kunde vi ta längre turer och börja utforska omgivningen. Den nya damen var en mager krake som vi fått lägga mycket tid och kärlek på. Nicke vart däremot eld o lågor åt den kvinnliga fägringen. Tippy som hon heter är ett varmblod som ser ut som ett arabiskt fullblod, med andra ord väldigt hög. Då vi båda är ganska korta är det förenat med viss teknik att komma upp i sadeln. Funderar starkt på om det går att montera stege på kraken. Efter en sommar av mycket mat och träning har hon åter blivit en skönhet och Black Lily har till och med fått denna pensionerade travhäst att sätta av i galopp över ängarna.